Vad är kolhalten i segjärnsgjutgods?

En högre kolhalt kan främja grafitiseringen av gjutgodset. Eftersom grafit antar en sfärisk form kan den absorbera energi i mekaniska applikationer och därmed förbättra maskineriets fysikaliska egenskaper. 

Kolhalten i segjärn är i allmänhet hög, vilket gör det till en järn-kollegering. För industriellt gjutjärn varierar den typiska kolhalten från 2 % till 3,9 %, med en kolekvivalent mellan 4,1 % och 4,7 %. Huvudkomponenter igjutgods av segjärn: Den kemiska sammansättningen av segjärn inkluderar i första hand fem vanliga grundämnen: svavel, fosfor, kisel, kol och mangan. Användning av kolinnehåll igjutgods av segjärn:Det är särskilt viktigt att notera att vid beredning av smältmaterialen, om gjutväggen är tunn och den kvarvarande mängden sfäroidiserande element är stor eller otillräckligt inokulerad, bör innehållet tas vid den övre gränsen, annars bör den nedre gränsen användas. Att välja kolekvivalenten nära den eutektiska punkten förbättrar inte bara flytbarheten hos det smälta järnet utan för segjärn, en ökning av kolekvivalenten ökar också den självkompenserande förmågan hos det smälta järnet under stelning på grund av den ökade grafitiseringsexpansionen. För hög kolhalt kan dock leda till flytande grafit. 

Därför, baserat på empiriska observationer, uppnås den övre gränsen för kolekvivalenten i segjärn när flytande grafit observeras i det smälta järnet (vid en temperatur runt 1200°C). Kolinnehållets påverkan på segjärnets prestanda: Kolinnehållet i segjärnsgjutgods påverkar mängden grafit som fälls ut under den genomsnittliga grafitens storlek eller sfärens storlek. Typiskt är kolhalten igjutgods av segjärnvarierar mellan 2% och 3,9%, men det är avgörande att förstå effekten av att minska kolhalten på de mekaniska egenskaperna hos gjutjärn. Detta bör övervägas baserat på strukturen, dimensionerna, väggtjockleken och felen i väggtjockleken på intilliggande plana väggar pågjutgods av segjärn. En minskning av kolhalten i segjärn från cirka 4 % till 2,5 % kan öka draghållfastheten och sträckgränsen något (cirka 23 till 31 N/mm²) och ökar även töjningen med cirka 5 %, med betydande förbättringar av islagsvärden.